Categories
Nyheter

#6 Nu är det jul igen

Nu är det jul igen! Är det glitter och glögg eller bitterhet och ensamhet? Kanske är det lite av varje när man lever med migrän. I avsnitt 6 av Migränpodden diskuterar vi om det är möjligt att fira jul på sina egna villkor och funderar över vikten av återhämtning under stressiga perioder. 

Musik: Sharing Silence med KORALL. Från albumet Psychedelic Sunblock. Men kryddat med lite bjällror i detta julavsnitt.

För dig som föredrar att läsa kommer en redigerad utskrift av samtalet här, inklusive länkar till vissa begrepp och ämnen som nämns i avsnittet.

Malin: Hej och välkomna till avsnitt 6 av Migränpodden. Vi som gör den här podden heter Leonora Mujkic och Malin Östblom och vi är personer som själva lever med migrän och som brinner för att sprida kunskap om migrän.

Leonora: Precis, och i den här podden så pratar vi om sjukdomen. Vi ger inte medicinska råd eller rekommendationer för den rollen är det sjukvården som har. Däremot så kan vi genom vårt samtal kanske väcka tankar och idéer hos er som ni på olika sätt kan ta vidare.

Malin: Ja, det stämmer och det är jag som är Malin och jag börjar med att fråga hur du har haft det sen sist, Leonora?

Leonora: Jo, på tal om vården så har min neurolog, som jag tyckte väldigt mycket om och hade stort förtroende för, gått i pension. Så jag har varit i den där situationen, som många kanske känner igen, när man ännu en gång ska dra hela historiken för en ny person. Och det är ju inte så lätt alltid, vare sig att komma ihåg alla turer eller att behöva prata om dem, liksom gå in i det igen och förklara. Men som tur var så hade jag ju min migrändagbok till hjälp så jag hade skrivit ut dagboken för de senaste sex månaderna och den tog jag med till den nya neurologen.

Malin: Du, det låter ju både spännande och lite som en utmaning. Men hur gick det då?

Leonora: Jo, det gick jättebra. Det verkar vara en person som är väl insatt i migrän och hur komplicerad sjukdomen är så jag kände mig väldigt tacksam och lättad när jag gick därifrån. Och med “gick” så menar jag, jag tog en taxi hem fastän det är dyrt och sen somnade jag så fort jag kom innanför dörren. Sånt här tär på den lilla energi som jag har. Hur har du haft det den senaste tiden, Malin?

Malin: Jo, mitt liv präglas just nu av att jag befinner mig i en ganska knepig situation. Jag har hängt mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i, ja, hur länge är det nu – det är nog ett och ett halvt år – på grund av att jag är utförsäkrad. Men då är det ju så att bara för att Försäkringskassan hänvisar till Arbetsförmedlingen så vet ju inte Arbetsförmedlingen vad jag ska göra där. För de tycker inte att jag är arbetsför bara för att Försäkringskassan går emot
läkarnas sjukintyg och inte vill godkänna sjukpenning. Och efter att ha bollats fram och tillbaka kommer jag till den märkliga situationen då jag (jamande i bakgrunden) … förlåt, är det min katt eller din katt?

Leonora: Det är nog din katt.

Malin: Efter att ha bollats fram och tillbaka så kommer jag till den märkliga situationen då jag faktiskt tvingades initiera en uppsägning från min fasta tjänst för att rädda min SGI.

Leonora: Det är verkligen helt absurt. Vill du förklara lite kort vad SGI är för något?

Malin: Ja, SGI är en förkortning och det står för sjukpenninggrundande inkomst. Den fastställs av den senaste inkomst som du har haft och det är det som styr vilken sjukpenning eller föräldrapenning och så vidare som vi får. Vi har ju en socialförsäkring i Sverige som är fantastisk, det vill säga så länge man får ta del av den. Och nu står jag i alla fall med ett omställningsavtal från min arbetsgivare och möjligheten att kanske få stöd i att hitta en ny väg framåt yrkesmässigt. Och det är ju jättebra. Men det är en sorg, förstås, att behöva ge upp en fast anställning och ett arbete som jag älskar. Hälsomässigt är det ju dessutom status quo och det är tragiskt att inte få hjälp och stöd, i det här fallet då från Försäkringskassan.

Och jag tror inte att – om man frågar gemene man eller ens ansvariga politiker – att de känner till hur illa man kan fara i kontakten med svenska myndigheter, att det går att hamna i kläm till exempel mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Och den tid och energi som jag har lagt ner på myndighetskontakter det senaste ett och ett halvt året borde jag ju egentligen lagt ner på något konstruktivt eller framåtblickande som rehabilitering istället, vilket också var vad som rekommenderades i en utredning av aktivitetsförmåga som gjordes innan utförsäkringen. Så det är så motsägelsefullt alltihopa. Och ja, det där blev en lång utläggning, men det är väl kort om vad som påverkar mig just nu. Och jag tror att även om det är jobbigt så behöver vi berätta om det här också. Även om det är svårt – eller kanske just för att det är svårt.

Leonora: Ja, jag tror du har helt rätt i att de flesta inte vet hur illa det kan gå. Att det kan kännas som att varje dag vakna mitt i någon slags myndighetslabyrint där man inte fattar vart man ska ta vägen. Det roliga, eller ja, jag vet inte vad man ska kalla det, det är att jag har en masterexamen i offentlig förvaltning. Det är ett område som jag tycker är intressant och jag är van vid snåriga texter och byråkratiskt språk. Men det är ju i teorin och i verkligheten så fattade jag ingenting när jag blev sjuk och skulle försöka navigera i det här nätet av myndigheter. Och i mitt fall tog faktiskt en anhörig över kontakten med Försäkringskassan, det var nog efter några år. Just av den anledningen som du beskriver, att det är nedbrytande för den som är sjuk. Jag vet inte, jag ska inte säga att det är nedbrytande, det kan vara nedbrytande. Och uppenbarligen så har det ju varit det både för dig och för mig.

Malin: Ja, och ditt val att ha ett ombud vid myndighetskontakter i stället för att sköta allting själv, det tycker jag känns otroligt klokt. Det är ju så lätt att hamna i affekt i kontakten med myndigheter och det är ju inte bra egentligen. Jag tycker ju att jag är en ganska sansad person men jag har faktiskt ett par gånger skrikit rakt ut åt handläggare i telefon och det är ju verkligen ingenting jag är stolt över men jag har varit så pressad. Det går ju inte att höra en person säga “jag hör vad du säger” hur många gånger som helst. Och sen vet man ju inte i början av sjukskrivningen heller hur extremt mycket energi det kan komma att kräva.

Leonora: Nej, man vet ju inte det. Och jag inser att jag att jag har en otrolig tur som har vänner som erbjuder sig att sköta kontakten med Försäkringskassan och följa med till läkare. Och ändå, när de föreslog den lösningen så var jag tveksam för jag tänkte att de kommer ju aldrig kunna hålla koll på alla detaljer och jag vill inte heller att de ska känna sig lika nedtryckta som jag har gjort. Det var svårt att släppa kontrollen, helt enkelt. Men jag är ju glad att jag gjorde det för min vän som sköter kontakten med Försäkringskassan, hon blir ju inte nedtryckt eller känner sig nedtryckt för hon kan hålla en distans till “ärendet”, så att
säga, som jag inte kunde. Det blir inte lika känslomässigt när det inte handlar om en själv. Och min vän som har följt med på läkarbesök, hon har ju kunnat berätta om mitt mående mycket bättre egentligen än vad jag har gjort, just för att jag har varit så fast i detaljer medan hon har haft en överblick eftersom hon har sett i praktiken de begränsningar som jag har i vardagen. Så ja, jag lärde mig jättemycket av det här. Det här med att kunna släppa kontrollen och inte bara köra på trots att det man gör helt uppenbart inte funkar. Och det tackar jag mina envisa vänner för.

Malin: Ja, en shout-out till dina vänner, tycker jag. Jag tycker att det låter jättefint. Jag har också, tack och lov, familj och vänner som stöttar vid olika kontakter och möten. Men jag ska nog tänka över det där faktiskt, om jag inte ska ta och släppa in och släppa lite, släppa på kontrollen kanske. Jag blir nog nojig över att belasta andra och det är ju egentligen dumt för det är ju ändå de som får skrapa upp och fånga upp mig sen när när jag rasar ihop.

Leonora: Ja, och också det här med att våra nära och kära, de kan ju inte påverka sjukdomen. Men här dyker det upp något konkret som de faktiskt skulle kunna göra. Så de känner ju också att de hjälper till, att de är nyttiga och gör sig nyttiga på något sätt. På så vis tror jag att det är en vinst för båda.

Malin: Ja, och det är ju ett väldigt konkret sätt att få hjälpa till, som ju är en möjlighet … Jag tänker på en vän som var med på ett stort samordningsmöte en gång och både jag och hon var ju så glada efteråt att hon var med. Hon fick se de här personerna som jag hade pratat om och hon kunde ge sin del. Och egentligen, hon pratade inte mycket utan det viktigaste var ju att hon var där och lyssnade och blev ett vittne också till det som utspelade sig. Det är jätteviktigt. Nyårslöfte för 2023 kan vara att ha ombud mer, anlita ombud mer.

Leonora: Det låter jättebra.

Malin: Det är ju populärt med julspecialer av olika program och vi tänkte oss en Christmas edition även av Migränpodden. Vad skulle den kunna innehålla?

Leonora: Ja, okej, men då slår jag till med bitterhet, ensamhet, ångest. Kanske lite glitter och paljetter på avstånd. Det är liksom det där som man ser men inte kan ta del av. Men glädje förstås också, för de gånger som man kan vara med i gemenskapen. Och med gemenskapen så menar jag inte bara rent fysiskt utan också i de gemensamma förväntningar som ofta finns inför december. Samtalsämnen, till exempel.

Malin: Okej, jag känner att vi inleder ganska mörkt här. Hur menar du med samtalsämnen? Det lät intressant.

Leonora: Jo, men jag tänker att julen är ju så mycket mer än de där dagarna kring julafton. Det är alla planer, det är alla adventsfikor och samtal mellan vänner och kollegor om vad man ska göra och allt man ska fixa. Och här är det ju lätt att man hamnar utanför, både fysiskt och känslomässigt, om man inte kan planera in saker på grund av migränen. Om man inte vågar smaka på glöggen för att man är rädd att det ska trigga ett anfall eller inte kan vistas i stimmiga miljöer där doften av hyacint har tagit över. Alltså, julen är väl en svår tid för många. Det är såklart en glad tid för många också, men jag tänker att julen är en svår tid för många vare sig man har migrän eller inte. Men här pratar vi ju om just kopplat till den här sjukdomen. Och jag såg att du hade många bra ämnen när vi pratade om det här med med Christmas edition vad gäller migrän i jultider. Jag såg att du hade skrivit bland annat: Hur firar man jul på sina egna villkor? Är det möjligt? Så jag undrar: är det möjligt, är det något du har gjort eller, om du skulle göra det, hur skulle det firandet se ut då?

Malin: Okej, nja, är väl det komplicerade svaret, tror jag. Jag tror ju att, om jag tänker på en av mina favoritjular så är ju det när min familj när jag var liten åkte till en av Kanarieöarna egentligen, lämnade allt. Men alltså, just julen är ju en osedvanligt knölig högtid, för det är så mycket känslor inblandat, känslor och förväntningar. Påsken är ju egentligen, som jag själv gillar … Påsken är lättare för det handlar mest om ägg och choklad och sovmorgnar och folk är fria att göra som de vill. Ljuset kommer tillbaka. Jag tror, eller jag tycker, att det borde gå att fira på sina egna villkor men det kräver väl rätt mycket kommunikation och att alla slutar tramsa sig, för att citera vår vän professor Edvinsson.

Leonora: Hur menar du då?

Malin: Jag menar, det är ju en kombination av att både kunna stå för sina egna behov och att alla sänker sina förväntningar egentligen. Det kan ju inte vara likadant varje jul. Traditioner är ju inte till för att låsa in oss egentligen. Det blir för mycket spänningar, för mycket låsta käkar.

Leonora: Jag kan tänka mig att det finns en hel del låsta käkar därute i julmyset, vare sig folk har migrän eller inte.

Malin: Många bettskenor går sönder, tror jag, under den tiden.

Leonora: Under de år som jag har haft kronisk migrän, så har jag ju mest fått hantera min egen och min mans besvikelse över att vi aldrig kan vara, som det känns, “normala” eller vad man ska säga. I början så var jag bitter över att han kunde gå på julfest och över att han hade ett jobb, alltså kunde jobba, och han hade kollegor som han skulle på julbord med. Medan jag låg i ett mörkt rum under anfall efter anfall och ångestsvettades i smärta och illamående. Men samtidigt, det fanns ju ingen poäng med att han skulle hänga hemma i mörkret och deppa för han kunde ju ändå inte hjälpa mig på något sätt. Så jag ville liksom inte ta ifrån honom något utan jag ville bara kunna delta, vara med i den här julgemenskapen som det känns som att hela samhället handlar om i december.

Malin: Ja.

Leonora: Men jag har ju inte haft nån press på mig, alltså andras och min egen, på att jag ska vara den som planerar och ordnar julen. Och jag vet ju inte, för jag har ingen erfarenhet av det, men jag tänker att det är kanske svårare att anpassa planering och aktiviteter inför och under julen när man har barn. Eller vad säger du?

Malin: Det låter ju som att ni hade en jättetuff situation och det var ju säkert jobbigt både för dig som var hemma och din man som gick iväg på julbordet, till exempel. Men när det gäller jul med barn, eller i alla fall med mina barn, så är det lite både och, tycker jag. För barn är ju egentligen som blanka blad när de är små. Vi kan ju många gånger vara med och styra deras förväntningar egentligen, om vi nu tänker på förväntningar. Men det är klart att det beror ju på hur gamla de är, förstås. Min spaning är väl att det bästa man kan göra är att inte bygga upp för mycket från början med dem. Och då tänker jag inte att man liksom, man ska ju inte se till att de aldrig förväntar sig någonting.

Leonora: Det vore ju deppigt.

Malin: Ja, det vore ju vore ju hemskt. Man får liksom inte arma ut dem helt på förväntningar

Leonora: Bara lite.

Malin: Ja, lite grann. Men jag tänker att man kanske kan ingjuta någon sorts flexibilitet hos dem om det går. Om du lyssnar på barn idag så har de ju ingen egentlig relation till Kalle Anka och hemgjorda köttbullar. De är ju liksom vana vid Mamma Scan och parmaskinka och salami, mer än julskinka och revbensspjäll egentligen. Och det tänker jag att det är ju lite grann ändå, om vi tar det som en påminnelse och gör det till någon sorts perspektiv för vad vi skapar i barnen. Det är lätt att man tar sina egna förväntningar och lägger på dem på barnen. Så för att göra julen mindre stressig så tror jag att vi ska gå till våra egna förväntningar egentligen och våra egna krav. Genomskåda oss själva lite, kanske.

Leonora: Det tycker jag låter bra. Ska vi ta vår sedvanliga, traditionsenliga paus som inte låser in oss utan ger oss lite chans för vila?

Malin: En liten bjällerpaus?

Leonora: En bjällerpaus. Du, om du bjällrar så ska jag gå och djupandas lite.

Malin: Absolut, det gör vi.

Leonora: Vi ses om en stund.

Malin: Så, då är vi tillbaka från pausen. Då är jag lite nyfiken på vad är dina, nu låter jag lite som en veckotidning, men vad är dina topp tre viktigaste saker på julen? Högt och lågt.

Leonora: Haha, så bra. Ja, nu kommer det ju inget veckotidningssvar, tyvärr. Det är inte vad jag har möjlighet att svara.

Malin: Förlåt.

Leonora: Jag har inga särskilda jultraditioner eller måsten. Jag vill mest träffa nära och kära. Men vilken dag det blir eller vad man äter eller vilken tid man äter, det spelar ingen roll för min del. Så det jag sa tidigare – det här med bitterhet, ensamhet och ångest, den mörka inledningen som vi körde – det är ju känslor som jag förknippar med de första åren efter att jag hade utvecklat kronisk migrän. Det handlar inte om julen specifikt, men det blev ju extra tydligt då på något sätt.

Malin: Men det kan jag förstå.

Leonora: Men sen för några år sedan så deltog jag i en smärtrehabilitering. Det vet jag att du också har gjort. Och jag kom i kontakt med ACT, Acceptance and Commitment Therapy som det heter. Och det var nog den stora vändpunkten för min del. Det var då jag började lära mig om acceptans och jag började meditera. I början för att det var en uppgift som ingick i rehaben och jag har ovanan att vilja vara bäst i klassen.

Malin: Det känner jag inte igen.

Leonora: Nej, kan tänka mig det, du. Men sen så fortsätte jag bara för att det får mig att må bättre. Så jag har liksom vänt på det hela lite. Från att må dåligt över vad jag inte har och inte kan göra till att vara väldigt glad och väldigt tacksam över de stunder då jag mår bra och över det jag kan göra. Och då spelar det liksom ingen roll för min del om det är julafton eller om det är en morgon i februari. Och jag hör ju att det kanske låter klyschigt, men det är det här som kronisk migrän har lett fram till för min del just nu. Det har tagit flera år och det är svårt och jag övar på det varje dag. Jag liksom puttar stenbumlingen uppför berget och den rullar ner igen. Så ibland går det väl bra och ibland går det riktigt dåligt och jag tappar fattningen. Men det här är ändå den väg, eller det perspektiv, som gör minst ont att leva med för mig. Vad är viktigast för dig under julen om du ska följa den här klyscha-tiraden?

Malin: Tuggummifrågan? Nej, men det var en skämtsam fråga, jag hoppas att det framgick där.

Leonora: Ja, jag vet.

Malin: Jag instämmer ju helt med dig och jag känner igen mig i det du säger. Som sagt, jag har också gått smärtrehab. Och det är väl därför mina måsten är saker som tid för mig själv, inte för mycket flängande mellan olika släktingar och faktiskt att koka julskinka för det är en sån där grej som är low effort och high payoff. Det tar liksom lång tid och blir mycket mat som räcker länge. Men jo, jag är ju sån också att jag tyckte till exempel att de här covidåren hade något bra med sig när det gällde att vi accepterade nya sätt att göra saker. Och nu säger jag det här med största ödmjukhet för allt hemskt som pandemin förde med sig. Vi firade till exempel en julafton utomhus med korvgrillning och det pratar mina barn fortfarande om som en favoritjul.

Leonora: Det förstår jag att de gör. Det låter jättefint. Och då tycker jag varken om att frysa eller äta korv.

Malin: Det var förvånansvärt fint. Jag skulle säga att den svåraste biten att få ihop för min del, det är gapet mellan vad jag vill och vad jag kan. Och det är vansinnigt jobbigt att vilja gå på julfest som du beskriver, men inte kunna. Att tvingas ligga kvar när någon annan går är ju inte kul, men det har också för mig varit smärtsamt de där perioderna när jag varken har velat, orkat eller kunnat.

Leonora: När du säger då att du inte har velat; är det för att du har känt dig nedstämd eller deprimerad, till och med?

Malin: Ja, precis. Jag har haft återkommande perioder med depressioner som nu anses vara kroniska. Jag medicinerar och är ju ändå ganska glad. Men jag kan se att jag nog hade den första perioden redan i skolan, faktiskt.

Leonora: Men det är ju, det här har ju du och jag pratat om många gånger, att det finns ju ett bidirektionellt samband som det heter, mellan migrän och depression och ångest. Alltså att migrän ökar risken för depression och ångest och tvärtom; att ångest och depression ökar risken för migrän. Vi lägger till länkar om det här på vår hemsida migränpodden.se om ni vill läsa mer. Och här kommer vi återigen in på att sånt här är viktigt att berätta när man söker vård för att kunna få den hjälp man behöver. Inte liksom spela ner symtom som man själv tänker inte har med varandra att göra eller nåt sånt. För det är ju också så, tyvärr, att både depression och ångest ökar risken för att utveckla kronisk migrän.

Malin: Ja, precis. Och om man vet om det här sambandet mellan migrän och depression och ångest så blir det kanske lättare att inte skuldbelägga sig själv lika mycket när man inte vill eller när man inte klarar vissa saker, även om det är en dag när man inte har ett migränanfall. För mig så fastnade läkarna länge i ett ställningstagande som var att “ja, men det är ju inte konstigt att du är ledsen, du har ju ont hela tiden”. Nu lät det lite som dalmål. Men sen svängde det till att “det är ju inte konstigt att du har ont, du är ju ledsen jämt”. Och sen därefter, det här tog tid, så fick jag hjälp parallellt från psykiater och neurolog. Men det tog tid. Och de här sjukdomarna tar jag ju faktiskt med mig även när det är jul eller någon annan högtid. Och sen är ju det ju faktiskt så att dagar när det förväntas att man ska vara glad, det är en stor utmaning, för att inte säga en trigger för min del.

Och om jag tänker på mina bra perioder, det har vi pratat om förut och nu sätter vi in det då i en julkontext, så har det varit när jag både velat och kunnat vara delaktig i ett julfirande. Men då har det oftast slutat i migrän ändå. Så här är det ju när man har många sjukdomar också. Men då har jag kämpat ihop ett leende och sagt att “ja, det var det värt”. Fast många gånger har ju den där handen i fickan kanske varit knuten och känslan har varit att det är ett jäkligt högt pris. Eller kanske, varför ska det alltid kosta så mycket för mig? Men det är inte så tjusigt eller sexigt att vara bitter utan man står där och kämpar med acceptansen i stället.

Leonora: Nej, det är ju få saker som är så himla otjusiga som att vara bitter.

Malin: Verkligen.

Leonora: Sen kan man ju vara rädd också under julen tänker jag. Rädd för allt som man tror eller har hört ska trigga migrän. Det är choklad, det är socker, det är alkohol, det är viss frukt och vissa grönsaker. Ja, listorna är ju oändliga. Och jag tror att dessa påståenden som sprids, särskilt om mat som kan trigga migränanfall, oftast är just påståenden. Det är inte fakta. Och även om det skulle vara så att någon annan kan säga att varenda gång jag äter eller dricker det ena eller andra så får jag ett anfall direkt, så behöver ju inte det betyda något om hur du kommer att reagera. Jag har undvikit starka ostar och rödvin i hela mitt vuxna liv, men numera äter jag stark ost ganska ofta. Dricker ett glas rödvin då och då. Får jag anfall dagen efter? Ja, oftast. Men grejen är att: det får jag ändå. Oberoende av vad jag äter eller dricker. Och försöker jag med det här säga att ost och vin inte kan vara en trigger för någon med migrän? Nej, det försöker jag inte säga. Jag säger bara att jag undvek de här sakerna i många år helt i onödan och det är jag nog inte ensam om. Vare sig bitterhet eller rädsla är väl någonting som är någon fördel när man ändå lever med migrän.

Malin: Nej, men det är ju inte det. Och det där kommer vi ju gärna tillbaka till, det där med att så kallade triggers kan riskera att faktiskt låsa in oss. Jag har inte druckit glögg på många år i och för sig, men det känns inte som någon större förlust egentligen. Och jag är inte särskilt rädd för glögg heller, ska jag väl säga.

Leonora: Är det av gammal vana mest, eller? Eller vet du att det är något som ökar risken för migränanfall?

Malin: Jag vet ju egentligen inte vid det här laget. När jag slutade så var det ju för att jag var så trött på att alltid få migrän vid jul och då började jag ta bort grej efter grej. Och då kändes ju kombinationen varm alkohol, om det var rödvin eller inte var ju så olika, och så kryddor … Det var ju som en djävulsdryck ungefär. Och då kändes det så lätt att ta bort. Det var ju liksom ingen uppoffring.

Nu vet jag ju att jul i sig alltid innebär migrän och så försöker jag acceptera det istället. Apropå att vi pratade om ACT. Jag förväntar mig inget annat längre heller. Men om jag planerar i god tid, om jag drar ner ambitionerna och försöker ha någon eller några lediga dagar innan jul så kan jag fungera under juldagarna. Och gör jag inte det, då är det inte hela världen. Jag kan också på något sätt skruva upp och ner mina känslor när det gäller det. Och jag prioriterar ju att vara med framför att ha hemstekta köttbullar. Sedan om jag steker egna köttbullar så gör jag det för att det är kul. Jag tycker att det kan vara roligt, inte för att jag liksom tror eller tycker att jag måste. Och det är ju också stor skillnad, prestationen i sig är inte viktig. Och här tycker jag också att det är en viktig grej att komma tillbaka till. Varför gör jag saker och vad lägger jag för betydelse i de hemstekta köttbullarna? Lägger jag mitt egenvärde i det eller inte? Då kommer vi tillbaka till att genomskåda sig själv lite.

Leonora: Jag funderar lite på det här med att jul inte bara är de där dagarna i slutet av december, utan att det känns lite som att mångas stressnivå är rätt hög under hela december. Att det är mycket som ska planeras. Det är julavslutningar man ska gå på det. Det ska köpas julklappar eller bråkas med någon i släkten om hur man egentligen ska fira. Och vissa delar av det där är väl positiv stress och generellt så … Stress i sig är ju inte skadligt så länge man får återhämtning regelbundet. Och jag vet ju inte hur det ser ut för dig eller hur vanligt det är men jag har i alla fall förr gjort misstaget att bara ta bort saker i kalendern som inte är helt nödvändiga för att hinna göra det som jag tänker måste göras.

Jag kommer ihåg att när jag fortfarande jobbade och pluggade samtidigt och när mina migränanfall började komma tätare och tätare, att det första jag tog bort var att gå till Friskis och träna fastän det fick mig att må bra. Men jag hade väl inte tid med det. Sen började jag ställa in varje gång jag skulle träffa mina vänner för det hade jag inte tid med. Allt för att hinna med jobb och studier, som jag kom mer och mer efter med ju fler migränanfall jag hade. Det är först nu i efterhand som jag har förstått vikten av återhämtning. Och också att återhämtning kan vara sömn eller vila men det kan också vara fysisk aktivitet, det kan vara att träffa sina vänner. Och det är såklart olika för olika personer. Men just att det är när man är som mest stressad som man behöver det som ger energi, inte att ta bort det för att fylla på med mer måsten som tar energi. Men ändå hamnar man lätt i just det.

Malin: Det där är ju jätteviktigt. Jag tror att det är jättevanligt, framförallt just att man tar bort såna saker som att man hinner inte träna eller hinner inte meditera eller vad det nu är för någonting. Det får mig att tänka på det här med att inom ACT så pratar man om någonting som heter värderad riktning. Minns du det från när du gick smärtrehab?

Leonora: Det minns jag absolut. Det var provocerande och jättebra.

Malin: Det är så jag kommer ihåg det också. Då stod man som på en linje och så fick man hjälp av någon, jag hade en en fysioterapeut, då skulle man tänka efter “var är jag nu och vart vill jag någonstans?” Och då handlade inte det om att nu står jag i Spånga och jag vill komma till Sundbyberg, utan det handlade om var vill jag vara om fem år eller någonting? Kanske yrkesmässigt eller familjemässigt eller vad det nu var för nånting. Och så skulle man fundera över vad behövs för att jag ska komma dit eller ta mig dit? Och nu fick jag en sån där lite ambitiös fundering om vi skulle göra en sådan ACT-övning om julen, hur blir det då? Om min värderade riktning är att vara tillsammans med familjen under juldagarna, då kanske man skulle fundera: vad krävs då för att jag ska kunna vara det? Är det att avstå från någonting eller ska jag lägga till någonting? Kanske behöver jag lägga till återhämtning under december till exempel, som du sa att faktiskt inte plocka bort träningen eller eller vad det nu är för nånting.

Leonora: Vad det nu är som man själv tycker att man mår bra av.

Malin: Ja, men exakt. Man kanske ska lägga sig tidigare på kvällarna eller vad det nu är för något. Att man månar om sitt eget utrymme. Jag har en återkommande tradition att någon gång under december träffa mina två bästa kompisar. Vi har känt varann sen vi var typ ett och ett halvt år. Det är återhämtning för mig. Från början hade vi julfester tillsammans med alla våra familjer och småbarn och så där. Det skar vi bort effektivt och träffar nu bara varandra. En annan sorts återhämtning för mig är att planera i god tid och prioritera vad som kan tas bort om jag mår dåligt. Och där är väl tanken att planering och struktur faktiskt på något sätt ger mig något att vila i. Men sen så är det ju att komma ihåg att planera in vila och återhämtning. För min del, det jag behöver vara medveten om, om jag nu då tänker min värderade riktning här, det är att om det tippar över och jag blir för trött. Det vill säga om jag har sovit för dåligt eller har gjort för mycket, tagit ut mig, då blir jag väldigt, väldigt ledsen. Då för min del så öppnar sig det depressiva, trots medicinering eller terapi eller vad det nu är för nånting, och det behöver jag lite akta mig för på något sätt. Så jag försöker liksom lära mig balansera det där. Det är jättesvårt. Och här kommer ju migränen in också, lite som ett wildcard. För även om vi planerar så kan man faktiskt inte styra över migränen helt och fullt heller. Den går inte riktigt att förutse.

Leonora: Nej. Nu har Malin skrivit “djup reflektion” här, att jag ska säga något väldigt bra. Det står “Leonora: djup reflektion”.

Malin: Varsågod!

Leonora: Tack! Det jag eventuellt har att dra till med här, det är att jag tänker att alla de här sakerna som vi pratar om har man hört massor med gånger. Det är bra att träna, det är bra att meditera, bra med återhämtning och bla bla bla. Så kan det kännas ibland. Men såna här saker tar ju tid. Om man lyssnar på det här eller läser en bok kring nåt liknande och tänker att “jättebra, då sätter jag igång med det här och så ska jag meditera varje dag eller yoga två gånger i veckan. Då kommer jag att ha kommit ner i varv och vara i nån slags balans fram till jul”. Nej, det är ju inte så det funkar. Tyvärr är det ju inte det och vi är ju många som gjort den grejen många gånger; att sätta igång med något som man vet ska vara bra men lägga ribban så högt att det inte är realistiskt. Jag tycker om meditera nu, till exempel. Jag mediterar kanske en kvart i taget eller 20 minuter men i början så klarade jag knappt en minut. Det var ju outhärdligt att sitta där, att vara i stunden som man inte ville vara i. Man ville fly.

Så ja, vi pratar om de här sakerna som vore bra att tänka på
inför julen eller någon högtid. Men var inte besviken eller känn skuld om det inte blir så den här julen. Man kanske börjar med något litet, man kanske kan sätta av fem minuter för sig själv då och då. Och ja, ändå blev det hysteriskt och ändå blev det galet den här julen. Men om man fortsätter hålla i de här fem minuterna så kommer det kanske om någon månad bli tio minuter. Nästa jul, nästa december, kommer man kanske vara i ett annat läge där man har lärt sig lite mer om hur man håller distans, vad som är återhämtning för just dig. Att sätta målet jättehögt och sen bli besviken på sig själv, det ger ju ingenting. Och det var min djupa reflektion, vad tror du om den?

Malin: Den är fantastisk, tycker jag. Och nu lät jag ironisk och det var inte meningen för jag tycker att den var jättebra. Och återhämtning kan ju också vara att när man går och lägger sig så tar man fram och läser en bok istället för att titta på telefonen det sista man gör innan man lägger sig.

Leonora: Absolut.

Malin: Eller att ta en liten stund för sig själv på något sätt. Det behöver inte vara jättekrångligt. Och det är också viktigt att tänka att det är helt okej att välja andra sätt att fira julen eller att inte fira jul överhuvudtaget om man inte vill. Det funkar att dra ner rullgardinen och kolla Netflix eller passa på att jobba eller sova eller resa som vi sa förut. Den där värderade riktningen som jag nämnde kan ju vara att att faktiskt spendera julen ensam. Att på något sätt kommunicera till omgivningen att jag vill vara själv och det betyder inte att jag tar avstånd eller att jag är ledsen eller känner mig utanför. Att välja att vara ensam eller själv, det är ju en annan sak än att känna sig ensam. Där kanske vi också behöver öppna upp för att det finns olika sätt att göra saker. Hur hoppas du fira jul, Leonora?

Leonora: Jag hoppas att jag ska få träffa min lillebror. Hur hoppas du fira jul, Malin?

Malin: Jag hoppas att jag får det lite lugnt och skönt med barnen och mannen och sen ska vi träffa mina föräldrar hemma hos min syster och hennes familj, är tanken. Och så kommer tomten, tydligen. Den riktiga, säger barnen. Och det kanske blir sista året; mina tvillingpojkar är nio år nu, så man vet inte. Endera året så säger de att han inte finns. Sen finns ju en liten del av mig som viskar pizza och Netflix. Man vet aldrig.

Leonora: Nästa avsnitt kommer innehålla ett samtal med Kristina Gemzell Danielsson. Hon är professor i gynekologi och obstetrik och vi kommer bland annat att prata med henne om vad gynekologen kan hjälpa till med om man har menstruationsrelaterad migrän. Ni har ju kommit in med mängder av frågor inför vår intervju med Kristina och det tycker vi är jätteroligt och det fick jag intrycket av att hon också tyckte.

Malin: Ja, verkligen, jättekul. Och vi säger ha det gott tills vi hörs igen! Det är inte jul innan dess, så vi önskar inte en god jul. Men vi kan säga att när julen än kommer så önskar vi att den blir god eller att den blir bra(-ish) kanske. Tack för idag, Leonora!

Leonora: Tack för idag, Malin! Vi hörs snart igen.

Malin: Ja, det gör vi. Ha det bra. Hej!